En lättsam lördag som mest bestod av storstädning av lägenheten. Väl fram emot eftermiddagen åkte vi ner på stan och besökte Barbie-huset, mest för att se specktaklet. Sex våningar med bara Barbie i alla möjliga former.
Mårten fick känna på hur det är och vara Barbie.
På Barbie-Café åt vi lunch. En av David Laris restauranger (kändiskrögare i Shanghai)
Rosa, rosa, rosa.
Och så äntligen var de här, mamma Ami och storasyster Johanna. Jag och Mårten tog Maglev-tåget (som går i 450km/h) ut till Pudong flygplats och välkomnade dem vid niotiden i morse.
Trots en 15 timmars lång flygresa och ett dygns sömnbrist hindrade inte Ami & Johanna från att göra en Shanghai-rivstart (Johanna har redan hunnit göra två inköp på fejkmarket) . Vi åt Vitnamesisk till lunch (Kinesiskt väntar vi lite med tills de Kinesifierat sig lite mer), åkte därefter till Taikang lu:s små, mysiga gränder där vi fikade (bilden) och strosde runt bland de små butikerna.
Till slut tog tröttheten ut sin rätt. Just där, på Cafét, i väntan på kaffet. Ami släppte ner ögonlocken i tio minuter, vilket hon inte behöver skämmas över. Kineserna själva sover överallt, till och med stående.
En lättsam lördag som mest bestod av storstädning av lägenheten. Väl fram emot eftermiddagen åkte vi ner på stan och besökte Barbie-huset, mest för att se specktaklet. Sex våningar med bara Barbie i alla möjliga former.
Mårten fick känna på hur det är och vara Barbie. 
På Barbie-Café åt vi lunch. En av David Laris restauranger (kändiskrögare i Shanghai) 
Rosa, rosa, rosa.
Och så äntligen var de här, mamma Ami och storasyster Johanna. Jag och Mårten tog Maglev-tåget (som går i 450km/h) ut till Pudong flygplats och välkomnade dem vid niotiden i morse.
Trots en 15 timmars lång flygresa och ett dygns sömnbrist hindrade inte Ami & Johanna från att göra en Shanghai-rivstart (Johanna har redan hunnit göra två inköp på fejkmarket) . Vi åt Vitnamesisk till lunch (Kinesiskt väntar vi lite med tills de Kinesifierat sig lite mer), åkte därefter till Taikang lu:s små, mysiga gränder där vi fikade (bilden) och strosde runt bland de små butikerna. 
Till slut tog tröttheten ut sin rätt. Just där, på Cafét, i väntan på kaffet. Ami släppte ner ögonlocken i tio minuter, vilket hon inte behöver skämmas över. Kineserna själva sover överallt, till och med stående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar